Igår, den 17:e maj 2014 tog Atletico de Madrid sitt första mästerskapsguld i La Liga sedan 1996, vilket är fantastiskt för ett Atletico-fan som mig. Historien börjar dock för cirka två och ett halvt år sedan då Gregorio Manzano sparkades och Diego Simeone blev klubbens tränare. I min värld är guldet i mångt och mycket Simeones, för det är lätt att glömma bort att truppen är ganska lik den som Manzano misslyckades med.
Redan under Simeones första säsong i Atletico (2011/2012) vann laget Europa League och nästa lördag kan resan vara fullbordad då Atletico möter Real Madrid i Champeons League final.
Alltsedan guldet 1996 har Atletico gått någon form av kräftgång med degraderingen milleniumskiftessäsongen som det största bottennappet. Som tur var återvände klubben 2001/2002 till den högsta ligan, vilket gjorde att Atletico de Madrid fick fira sitt hundraårsjubileum år 2003 i den spanska fotbollens finrum.
Under mitten av 00-talet lyckades klubben år efter år hamna i mitten av La Liga, trots högre ambitioner och en ganska gedigen spelartrupp. Under dessa år gjorde laget sig förtjänta av namnet "el pupa" eller "los pupas", vilket med min begränsade spanska närmast bör översättas till surpupporna, vilket i grund och botten kom från det faktum att laget alltid underpresterade när det gällde och ofta gnällde på otur, skadade spelare eller domaren.
I mitten av 00-talet gjorde också klubben den nu välkända reklamsnutten "Papa, por que somos del Atleti", vilket var ett sätt att bygga stärka kulturen kring en klassisk, men aningen sargad klubb.
Med gårdagens vinst, så kommer 2013/2014 gå till historien som en fantastisk Atletico-säsong. Personligen tycker jag att det är extra stort att Simenone ledde laget till guldet 1996 som spelare och nu 18 år senare som tränare. Med en vinst nästa vecka kommer säsongen utan tvekan gå till historien som den bästa någonsin.
Jag vet inte om det är svårt att förklara, men det Simeone gjort är något mycket, mycket stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar